Hoppa till sidans innehåll

Mitt fjärde Vasalopp


Mitt fjärde Vasalopp

 

Mina förberedelser var inte särskilt bra. Även om jag sprang några mil och gjorde några dussin chins under hösten blev det inte alls så mycket tränat som det borde blivit. När vintern kom var den alldeles för kort och för min del blev det bara fem mils skidåkning, det sista passet kändes dock bra och jag åkte 21 km i bra tempo utan att bli trött. Då skidspåren förvandlats till slask inledde jag löpsäsongen istället, men strulande benhinnor hindrade mig från att komma igång på riktigt. Med de dåliga förberedelserna i åtanke satte jag upp målet för årets Vasalopp; jag skulle bara ta mig i mål. Strategin var att köra defensivt och hitta lämpliga åkare att ta rygg på. Jag skulle inte ligga i vänsterspåret och hetsköra. En annan viktig del av strategin var intaget av vätska under loppet; en mugg vatten och två muggar blåbärssoppa vid varje kontroll funkar för mig.

Den 4/3 bar det iväg på den sedvanliga vasaloppsresan med avfärd på fredagen, förberedelser på lördagen, Vasaloppet på söndagen och hemfärd på måndagen. När vi kom fram till Malung på fredagkvällen inkvarterades vi på skolan och sedan väntade middagen i matsalen.

På lördagen åkte några i sällskapet upp till starten i Sälen på morgonen och på eftermiddagen började vi preparera skidorna. Under ledning av Hans-Göran turades vi om att först sickla, borsta och rilla glidzonerna och därefter lägga på de olika lagren fästvalla. Det blev ett tidigt sänggående. Som vanligt hade jag svårt att somna, men någon gång mellan tio och elva lyckades jag till slut.

På söndagen gick vi upp okristligt tidigt. Frukosten serverades klockan tre, bussen avgick mot Sälen klockan fyra. I början var vi nästan ensamma på vägen, men allt eftersom vi närmade oss Sälen tätnade trafiken. I Lima hade de tänt marschaller som lyste längs med vägrenen. På plats i Sälen tog vi våra skidor och ställde oss i köerna till respektive startled, själv startade jag i det sista. Vi behövde inte vänta så länge på att bli insläppta och eftersom vi var på plats tidigt hamnade vi långt fram i kön. Jag valde att placera mina skidor i närheten av en liten inhägnad som är till för överdragskläder; på så sätt skulle jag ha något att ta sikte på när det var dags att återvända ett par timmar senare. Sedan gick vi tillbaka till bussen för att slippa stå ute och vänta. Jag började känna mig nervös trots att jag inte hade någon annan ambition än att ta mig i mål. Lite efter sju var det så dags att ta på sig pjäxorna, lämna in väskan med ombyte som skickas till Mora och ta sig till startplatsen. Jag tog av mig min överdragsjacka, lade den i plastpåsen och slängde den i den lilla inhägnaden. Sedan rättade jag till kläderna och tog till sist på mig skidor och stavar. Nu var det inte många minuter kvar.

Så gick starten. Först märktes ingenting, men efter ett tag började vi röra oss framåt. Backen efter vägövergången var jobbig som vanligt, fördelen är dock att man avverkar banans största stigning i ett långsamt tempo. Det blir som en transportsträcka tills man kan börja åka på riktigt, och då har man passerat banans högsta punkt. Vägen till Smågan kändes jobbig. Det fanns inga spår att åka i och jag började betala priset för mina dåliga förberedelser. Trots allt kom jag fram till Smågan kvart i tio, vilket är en normal tid för mig.

Vägen mot Mångsbodarna var ännu jobbigare. Inga spår att åka i och snöandet fortsatte. På ett ställe hörde jag Imperial March från Stjärnornas Krig-filmerna och jag trodde nästan att Darth Vader gick omkring ute i skogen. Efter ett tag förstod jag varifrån ljudet kom; en av åkarna hade klätt ut sig till stormtrooper. När jag kom fram till Mångsbodarna tittade jag på klockan som satt på en av byggnaderna och såg att den redan var 11:22, knappt 55 minuter innan repet skulle dras. Jag drack min blåbärssoppa och mitt vatten och skyndade vidare.

Sträckan efter Mångsbodarna bjuder först på nedförsbackar, sedan på på en lång stigning upp mot Risberg. Nedförsbackarna bjöd på skön vila för en trött skidåkare och i uppförsbackarna tog jag det försiktigt enligt min plan. Ett par km före själva kontrollen kommer en kraftig nedförsbacke, känd från Youtube. Jag hoppas de inte filmade i år då jag gjorde en rejäl vurpa till höger om spåret. Klockan 12:50 var jag framme vid själva kontrollen, 40 minuter innan reptiden. Jag började bli lite orolig för att jag inte skulle hinna till Evertsberg i tid. Sträckan mellan Risberg och Evertsberg mindes jag som en jobbig sträcka och det gjorde mig inte mindre orolig.

Vägen till Evertsberg började med uppförsbackar. Hittills hade loppet enbart varit en plåga för mig och det var 55 km kvar. Efter några km mötte vi en spårmaskin och bakom sig lämnade den helt perfekta om än något sköra spår att åka i. Jag hakade på en åkare och kunde lätt hänga med i tempot med lugna, kraftfulla staktag. För första gången den här dagen var det njutbart att åka skidor. De fina spåren fortsatte till Evertsberg och sträckan kändes mindre jobbig än vad jag kom ihåg att den var. När jag var framme i Evertsberg var klockan 14:31 och tiden till repet hade krympt till 29 minuter. Nu var det bråttom till Oxberg.

När jag lämnade kontrollen i Evertsberg blev jag omåkt av en hurtig Rickard Olsson med följe. Han ropade något i stil med att "nu åker vi mot Mora!" innan hann försvann som ett skott. Det är svårt att inte gilla den mannen. Efter Evertsberg väntade sju km med nedförsbackar. Normalt brukar jag ha svårt för dem, men den här gången var det bara en underbar vila. När sista nedförsbacken var avklarad, den som slutar med viadukten vid Vasslan, var det åtta km till Oxberg. Jag visste att jag var tvungen att ligga i; innan Oxberg kommer de hemska Lundbäcksbackarna och där skulle det inte gå snabbt för min del. Vägen till dessa backar gick bra så när som på en vurpa på en plats där snön var borta och det var is i backen. Själva backarna var en pina, speciellt för en otränad och lite för tung åkare som mig. Det var fyra km kvar till Oxberg och det kändes som om jag aldrig skulle komma fram. U-svängen innan själva kontrollen bjöd på dagens tredje och sista vurpa. Väl framme i kontrollen passade jag på att dricka eftermiddagskaffe. Klockan var 16:16 och den var 14 minuter kvar till repet skulle dras. Att ta sig till Hökberg på de 1:24 som krävdes började kännas som en utopi. Lundbäcksbackarna hade verkligen sugit musten ur mig och jag var helt färdig, men det fanns ingen tid att förlora så jag gav mig iväg.

Efter kontrollen i Oxberg började jag ångra att jag inte passade på att bryta loppet. Det var 28 km kvar, en sträcka som går att klara av även om man är trött men inte när man är pressad av reptider som flåsar en i nacken. Jag var helt färdig, åkte i snigelfart och spanade efter en läkare eller en fjällräddningsskoter så att jag skulle kunna hoppa av. Kanske skulle det finnas en möjlighet i Gopshus? Allt var dock inte nattsvart, jag gladde mig över att utförsåkningen gått mycket bättre än den brukar och att jag hade bra fäste under skidorna. Plötsligt dök det upp en medtävlande som undrade hur det var fatt. Jag svarade att jag inte tyade mer och att jag skulle bryta, men då sa hon att jag absolut inte skulle bryta när jag hade tagit mig så långt. Efter de uppmuntrande orden bestämde jag mig för att fortsätta och att se om jag skulle hinna till Hökberg innan de drog repet. Vid Gopshus började publiken ropa på Markoolio och när jag tittade åt vänster var han där. Han såg inte så pigg ut men han var definitivt piggare än mig eftersom han snart passerat. Jag fortsatte så gott jag kunde men det gick inte snabbt. Varje liten stigning kändes som en mardröm. Kontrollen i Hökberg började med en lång backe. Jag tog mig upp för backen med mycket möda och stort besvär och 52 sekunder innan repet skulle dras pep det till och mitt chip registrerades. Nu återstod bara 19 km av loppet och alla jobbiga stigningar var avklarade. Kanske skulle det gå trots allt? Det var en mil till Eldris och 1:20 innan repet skulle dras. I normala fall skulle den milen inte ta ens en timme, men nu var jag helt slut. Jag visste att jag skulle klara det om jag inte klappade ihop som jag gjort mellan Oxberg och Hökberg.

Efter Hökberg kommer det några härliga utförsbackar. Det började skymma och det var lite svårt att urskilja vad som eventuellt var skidspår, men jag stod på benen och fick lite välbehövlig vila. Snart träffade jag en medtävlande som jag växlade några ord med, sedan åkte vi tillsammans under tystnad. Jag bedömde att han höll en tillräckligt hög hastighet. Efter ett tag kom det en ny spårmaskin. Efter sig lämnade den två perfekta, härliga skidspår. Alla åkare lade sig i något av spåren och jag upptäckte att övrigt åkare stakade 2-3 gånger när jag stakade en gång, och när de andra började diagonala då det gick lite uppför fortsatte jag att staka. Detta gav mig självförtroende och nu var det riktigt roligt i spåret! Jag kände att jag kunde ta det lugnt och ändå följa med klungan med min lugna stakning och jag började tro på att jag skulle ta mig hela vägen till Mora. Halvvägs till Eldris ropade någon i publiken att det var 5 km och 45 minuter kvar och att vi skulle klara det. Nu var det mörkt och svårt att urskilja spåret, men jag visste att det fanns där och det gjorde mig trygg. Det dök upp en åkare med pannlampa och jag såg till att hålla mig i närheten av honom eftersom han lyste upp hela skogen. Snart var vi framme i Eldris. Jag drack mitt vatten och min blåbärssoppa så fort jag kunde och gav mig av.

Den sista sträckan hade som tur väl var elbelysning. Även här hade spårmaskinen dragit fram så det var bara att sätta skidorna i spåret och staka på. För första gången på hela dagen började jag köra lite offensivt. Det var svårt att köra om med bara två spår, så jag fick lägga mig på den räfflade snön utanför spåren. Den offensiva körningen var dock relativt måttlig. Under färden mot Mora lade jag speciellt märke till en man som ökade farten så fort någon försökte köra om honom. Det fanns fortfarande publik längs med banan och jag passade på att vinka till några av dem. Snart skulle vi vara framme vid målet! Jag ökade lite i utkanterna av Mora men på upploppet var jag trött. Med några tiotal meter kvar spurtade jag allt vad jag kunde och plockade några placeringar, inklusive mannen som vägrade bli omkörd. Jag kände mig snabb som blixten men det lär nog inte ha sett alltför imponerande ut. Hastigheten spelade dock ingen roll för när jag passerade mållinjen sträckte jag händerna i luften och kände mig som en riktig vinnare!

För mig spelar det ingen roll att tiden var ett nytt bottenrekord med en dryg timme, målet var att hämta hem ett diplom till och nu står det på bokhyllan bredvid de tre andra. Under loppet hörde jag rykten att reptiderna var förlängda, så kanske hade jag lite bättre marginaler än jag trodde. När jag tittade på mina mellantider efter loppet såg jag att det inte alls gick särskilt snabbt, inte ens efter Eldris. Men det spelar som sagt ingen roll nu. Och Markoolio lyckades jag komma ikapp och förbi antingen vid kontrollen i Hökberg eller någonstans i mörkret mellan Hökberg och Eldris.

Avslutningsvis vill jag tacka samtliga resenärer för en trevlig resa. Jag vill även rikta ett extra stort tack till Hans-Göran som ordnat resan och som hjälpt många av oss med utrustningen.

Mattias Persson

Uppdaterad: 15 MAR 2016 19:08 Skribent: Mattias Persson
Epost: This is a mailto link

Postadress:
Elmhults SC
Box 71
34321 Älmhult

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info